onsdag 13 september 2017

Vad är detta för träd?


Vid mitt jobb växer ett träd som jag förut trodde var en vanlig hägg, men nu så kommer det röda bär på det trädet. En hägg får ju svarta bär, så någon sådan är det ju inte.

Men då är frågan, vad är detta för träd?



I midsommartid så blommade trädet med vita långsmala blomklasar, som påminde om en hägg.


Jag har fått tips om att detta kan vara en amerikansk häggkörsbär, och kanske det är det.
Men i så fall finns det olika varianter av det trädet, för så här blommar inte vårt amerikanska häggkörsbär.
 Läs mer om det här.

Om någon av er har sett ett sådant träd och/eller vet dess namn så får ni gärna tipsa om namnet på trädet, för ett sådant vill jag gärna skaffa hem till vår egen trädgård också.






söndag 10 september 2017

Sveriges första kolonat

Piteå museum förlag 2016

Här i byn där vi bor pågick en gång i tiden ett projekt med uppbyggandet av kolonat där några små jordbruk startades på statens mark.
Där hade allmänheten rätt att ansöka om att få mark för jordbruk och del av gemensam skog som reserverades till projektet.
Tanken var att jordlösa arbetare skulle lockas att starta eget jordbruk hemma i Sverige istället för att söka lyckan i Amerika, eller för att riskera bli samhällsomstörtande socialister.

Projektet kom att kallas för "Alträsk nybyggesområde" och startade 1909.
Staten behövde arbetskraft i sina skogar, och emigrationen dränerade Sverige på arbetskraft, så därför kom detta projekt till.

Ordet kolonat är ett begrepp som går tillbaka på latinets "colonus" som betyder odlare.


Här en bild på 'kolonisterna' i Brännberg.

Bilder ur Joel Anderssons fotoalbum.
Andersson var förman på den försöksgård som också fanns och som bedrev försök till uppodling av myrmark.


Det var inget lätt liv som väntade de som blev godkända för att vara med i projektet.
Den egna gården skulle vara av viss förutbestämd storlek och byggas av visst material.
Hårt arbete och uppförandet av den egna gården på kolonatet var bara början av deras arbetsinsats.

Staten stod för kostnaderna att dika ur myrmark så att odlingsbar mark kunde skapas, och även för bygge av sågverk för husbehov och för bygge och viss del för underhåll av vägar.
Staten hade ju ändå inget ekonomiskt intresse av myrmarken och kunde därför avyttra sådan till detta projekt.

Projektets kontaktperson här i byn var enligt boken bonden Johan Christian Pettersson, som bodde på en gård som fanns några hundra meter från vårt hus.
Det var nytt för mig som ju vuxit upp bredvid detta kolonistprojekt, och det förklarar kanske hur han fick ekonomi i anläggandet av en 'spjälkmaskin' som drevs med ett vattenhjul som fanns i Spältforsen just utanför byn.
Med hjälp av den tillverkades tunna platta träbitar som användes för att lägga 'sticktak' på byggnader.

Johan Christian Pettersson med sin hustru Anna Elisabeth och deras dotter Alma.
Alma var min farmor.
(ur J P Petterssons fotoalbum)
Projektet delades upp i ett område i norr vid Svanå kronopark och i ett område i söder mellan Brännberg och Alträsk.
Av gårdarna i det norra området finns de flesta kvar, men i det södra området finns inte många spår av de kolonat som fanns där.

I boken finns även kartor som visar var de olika kolonaten ännu finns kvar, eller en gång fanns.
Bild ur boken.


Ritning till bostadshuset på kolonat 34.
Bild ur boken.

Projektet tog fart efter 1912 och pågick till efterkrigstiden, då jordbruk moderniserades och behovet av projektet inte längre fanns.
Nya tider kom, men ännu idag syns byggnader kvar från detta projekt.
Några fungerar som vanliga bostadshus, några andra står öde, och några är rivna sedan länge.



Här är kolonat nummer 7. Det står öde sedan många år, jag själv minns inte att någon bodde där ens då jag var liten.

Här kolonat 21 mitt i byn.
Inte ens jag som vuxit upp här i byn visste om att denna gård byggdes som del av kolonaten.



Vid kolonat nummer 22 pågick inspelningen av tv-serien 'Jägarna 3' för några veckor sedan.
Huset som stått öde och förfallet under en lång tid blev en passande plats att filma på.


Boken återger en del av byns historia som för de flesta av dagens bybor är ganska okänd, och författaren gräver djupt i allt från tillkomsten av projektet fram till projektets avslutning.
Vi får läsa om vilken bakgrund de olika kolonisterna hade, samt om kolonaten och den skog som ägs gemensamt av delägarna i projektet än idag.



Kolonat nummer 14 blev till Statens försöksgård, som från början drevs av Kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå, med Joel Andersson som förman under en lång tid.
Till försöksgården lades sedan även kolonat nummer 1 och nummer 15.
Bild ur Joel Anderssons fotoalbum.
Jag har förut skrivit om försöksgården, det kan du läsa om här.


Boken 'Sveriges första kolonat' är en intressant berättelse om ett storskaligt odlingsprojekt som blåste in nytt liv i byn Brännberg mellan Boden och Älvsbyn under 1900-talets första halva.
Människor från olika delar av Norrbotten flyttade dit och byggde upp en ny framtid där.

Jag har författarens tillstånd att publicera bilder och text ur boken.


Författaren meddelar att boken kan köpas genom Stig Westerlund och Karin Gustafsson som en stor del av året finns i  Karins barndomshem i Brännberg. Dom nås på tel 092191043, 0705480637 eller e-post karin.gustafsson@live.com





torsdag 31 augusti 2017

Kall sommar.



I krukor framför huset har vi även i år törnrosaskjortel som klättrar i wig-wams.
Alla andra år har de vuxit sig högre än pinnarna de klättrat på, men så inte i år.


De värmeälskande törnrosaskjortel ser beklämmande ynkliga ut.
Ändå har jag fjäskat mer för dem i år, då de åter fick fly in i växthuset för att inte frysa ihjäl i slutet av juni, då dess blad började bli röda av kylan.
De fick stå i växthuset halva juli, men det blev ju inte särskilt varmt därinne heller. 
När värmen kom tillbaka så fick de flytta ut igen med en försiktig anpassning till solens uv-stråling ännu en gång.

De började ta fart igen i slutet av juli för att stanna av helt i mitten av augusti. 
Nästa år tror jag att vi sätter sockerärtor där istället. 

För att se bilder på hur de vuxit alla andra år vi haft detta, klicka här.

Ynkligt!

torsdag 24 augusti 2017

Rysk oliv

Elaeagnus angustifolia

Ja, egentligen heter detta lilla träd 'smalbladig silverbuske' här i Sverige, men namnet rysk oliv är ett bättre namn på detta träd som ju har helt andra egenskaper än den invasiva silverbusken som sprider sig åt alla håll med rotskott.
Den smalbladiga varianten sprider sig inte med rotskott.

Silverbuskens enda fördel förutom färgen är väl annars att de är så härdiga att de kan odlas i hela landet.

Tyvärr är inte den 'smalbladiga silverbusken' lika härdig.


Trädet påminner om olivträd till form och växtsätt, men någon riktig oliv är det ju inte.
Men namnet rysk oliv låter ju mer spännande än smalbladig silverbuske.

Jag har kollat upp och funnit lite olika uppgifter om trädets härdighet.
Det stod att trädet klarar växtzon 5 på handelsträdgården där jag köpte det, har även hört att det växer och övervintrat vid kusten i Västerbotten, men det kanske är på gränsen till en än mildare växtzon?

Västerbottens kustland ter sig ju subtropiskt jämfört med klimatet i vår trädgård.

I en bok jag har hemma anges trädet bara härdigt för svenska växtzon 4.
I en annan bok om träd över hela världen anges världszon 7, och det är ett dåligt omen, då det är i höjd med norra Turkiet.

Hur ska jag göra nu?
Jag kan ju inte plantera det nya trädet där jag först tänkt, tänk om denna ryska oliv inte alls motsvarar härdigheten jag förväntat mig.
Jag tänkte att i Ryssland är det väl kallt om vintern?

Men kanske den ryska oliven bara trivs i trakterna vid Svarta havet, och i USA där den trivs för bra och har förbjudits i vissa delstater.


Nej, nu får jag göra plats på trädgårdens soligaste och mest vindskyddade ställe, på en upphöjd bädd där ingen fukt kan samlas som kan frysa till besvärlig tjäle.


Kanske, kanske kan den ryska oliven överleva där bredvid en av klimatet svårt sargad äkta kastanj?

fredag 4 augusti 2017

Snyggt gräs!


Ett högt gräs som mest troligt är vildväxande bergrör Calamagrostis epigeios står som ett utropstecken vid vår infart.
De höga vipporna blir än högre då de står på en kulle bakom en tuva hängstarr som böjer sig ned i kontrast till detta höga gräs.
En bergknäa med mjukare form vid sidan om gräsen gör att det höga gräsets vippor sticker upp.


Den förmodade tuvan med bergrör hämtade vi hos våra vänner Eva och Jan i Boden, där växer en stor rugge på vägen ner mot Svartbyträsket, och från den tuvan fick jag ta en bit för några år sedan.

Jag är inte duktig på att artbestämma gräs så därför gissar jag lite om namnet, och eftersom det inte har varit helt enkelt att plantera in olika gräs med sydligt ursprung här i norr så tänkte jag att det kanske skulle gå bättre att använda ett vildväxande gräs från närområdet.
Och visst, det gick ju mycket bättre.

Varför betala dyra pengar för höga gräs med tveksam härdighet när man kan få tag på vildväxande gräs med snygg form?


De ljusa gräsvipporna syns bra mot garagets faluröda vägg, så även från köket syns detta gräs bra.

onsdag 2 augusti 2017

Dryck med smak av ängens drottning.


Jag provade göra en dricka som är smaksatt av älggräs.
En dryck som fungerar bra att dricka till maten.

Älggräs, Filipendula ulmaria

Älggräset växer runt omkring vår trädgård och blommar mitt i juli månad med gräddvita blommor.
Just med dessa blommor kan man krydda upp sin citrondricka, som man enkelt tillverkar själv.


Älggräset ansågs en gång vara ängens vackraste växt, och fick tillfälligt namnet Regina pratensis ett namn som passade för ängens drottning.
Älggräs är en vanligt förekommande växt i hela Norden.



För att göra dricka som du kryddar med älggräsets blommor så behöver du förutom vatten även citroner, citronsyra, kanelstänger och socker.
Du skivar citronerna som du lägger ned i vattnet, och lägger sedan på nyss plockade blommor av älggräs.
Sedan tillsätter du sockret.
Ställ undan byttan på ett svalt ställe, låt den stå där några dagar, rör om i byttan då och då.
Sila och häll upp på flaska så har du en dryck med smak av ängens drottning att njuta av även sedan älggräset slutat att blomma utomhus.

Förr så kryddade man även sitt te med älggräsets blommor, då fick det en smak av mandel.
Växten har även används som brännvinskrydda.

Recept på älggrässaft hittar du här.

fredag 28 juli 2017

Svavekklocka

Campanula thyrsoides

Nu blommar några svavelklockor här hos oss.
De blekt gula blommorna sitter tätt tillsammans i toppen och på den övre delen av stjälken, den tillhör blåklockesläktet men är till skillnad från den vanliga blåklockan inte blå utan svavelgul, och svavelklockans planta dör sedan den satt frö, till skillnad från många blåklockor, som överlever vintern utan problem och blommar år för år.


Att en växt som svavelklocka övervintrat här i några år känns roligt, då den härstammar från betydligt sydligare breddgrader i trakterna av Alperna.
Men det är klart, även i alperna har de ju kalla vintrar, även om de inte är lika långa som här i norra Sverige.


svavelklockor är en riktig favorit för humlor och bin.


Jag fick med frön till svavelkocka i ett brev från Kjell-Benjamin Erixon i Lillpite, fröna grodde bra, men jag fick vänta några år på denna blomning.

Tack än en gång för dessa frön Kjell-Benjamin, och nu är det bara att hoppas på att dessa svavelklockor hinner sätta frö så de åter blommar i trädgården om något år.




söndag 23 juli 2017

Gillenia, trebladspirea

Gillenia trifoliata

Trädgårdens skiraste flor svävar nu gracilt under en björk.
det är en gillenia som efter flera år av väntan från min sida bjuder på denna enkla och ännu ganska blygsamma blomning, men ändå är jag lycklig att den nu blommar.


Gillenia tar sin tid innan den vuxit sig stor nog att bli en av trädgårdens mest fantastiska växter.
Jag köpte vår planta för ungefär fem år sedan och har sedan dess otåligt väntat på att den skulle blomma.
Redan förra året visade sig den första blomman, den var fin, men knappast något som fick någon att stanna upp och beundra dess flor.

Men nu börjar den visa sin skönhet. Om några år då den förhoppningsvis nått mångdubbel storlek så blir ju intrycket än mer bedårande.


Gillenia har sitt ursprung i Nordamerika och introducerades i England under tidigt 1700-tal.
Det skulle dröja mer än 100 år innan gillenia skulle få någon uppmärksamhet här i Sverige, och det dröjde fram till slutet av 1900-talet innan växten alls fick någon större spridning här.

I trädgårdslitteratur från tidigt 1980-tal beskrivs växten som "en sällan använd men fin och graciös växt", och i en bok från 1988 anges gillenia endast vara härdig upp till södra Norrland.
Men gillenia har visat sig vara en riktig tuffing.
Nu finns den som en skir juvel i de flesta fina trädgårdar i vårt land, och så även i vår betydligt enklare lilla trädgård.

Gillenia sägs vara en anspråkslös växt, vilket vår växt är ett bra bevis på.
Nu står den på en ganska torr plats där den utsätts för svår barfrost under höst och vår. Den står vid en stor björk där jag förut planterat tulpaner i en lite upphöjd kulle.
Tulpanerna är borta sedan länge, men gillenian är kvar och blir större och större.

fredag 21 juli 2017

Taggig bergvallmo

Meconopsis horridula
Nu blommar en taggig bergvallmo i vår trädgård.
Jag hade nästan helt gett upp hoppet om bergvallmo här hos oss, då praktiskt tagen alla andra plantor jag förut provat har dött innan de hunnit blomma.
När jag fick plantor av bergvallmo förra året så grävde jag bara ned dem vid en gran utan att lägga någon större energi på dem.


Det är inte en blomma på en stängel på denna taggiga variant, utan det kommer flera knoppar på varje stängel.


Kanske var just läget under granen det rätta läget för bergvallmo här i vår trädgård, för jag har ju provat att plantera in bergvallmo många gånger förut, men alla de plantorna har tynat bort eller dött direkt.
Granen fäller ju barr som försurar jorden, det kanske är just det som bergvallmo gillar?
Även en annan bergvallmo bredvid har också överlevt vintern.

Det är ju så med växter, man måste hitta det rätta läget för att de ska trivas, och en kinkig bergvallmo vill ju ha det som sin naturliga växtplats i Himalayas bergstrakter.
Det finns säkert många granar där.


När jag upptäckte att båda plantorna bergvallmo jag fått hade överlevt vintern och började växa i våras så blev jag både glad och lite överraskad.
 När knopparna sedan växte fram så förstod jag varför den heter taggig bergvallmo.



Tack än en gång för den fina plantan Kjell-Benjamin Erixon.



Om mina många försök att plantera in bergvallmo i trädgården har jag förut skrivit om i krönikan 'omöjliga drömmar'  i tidskriften Trädgård norr.


onsdag 19 juli 2017

Silverarv

Cerastium tomentosum

En av trädgårdens äldsta växter är marktäckaren silverarv, ändå är den på något sätt ny här.

Vi fick plantor av silverarv redan för mer än 20 år sedan och de trivdes och blommade bra tills gräset från gräsmattan slog in i den rabatten och helt enkelt kvävde silverarven.

Silverarv är en tacksam växt bara den får stå på en ganska torr plats utan vinterfukt och så måste den få full sol.
De silvergröna bladen skvallrar om att detta är en solkrävande växt.


De rester som återstod av våra fordom stora tuvor av silverarv försökte jag rädda för ungefär fem år sedan, genom att plocka bort ogräs från det som återstod av silverarven och plantera in dessa i en annan rabatt.
Tyvärr så är det en rabatt som skuggas av stora träd nästan hela dagen,så där förde silverarven en högst tynande tillvaro, men den överlevde ändå där.

Förra året fick delar av silverarvsmisären flytta till den mest solbelysta rabatt vi har i trädgården.
Och tänk, silverarven belönar oss redan i år genom att blomma för första gången på mycket länge.

Därför känns silverarv som en ny växt i trädgården, trots att det är samma växt som vi fick för länge sedan.


Så av detta har vi lärt oss att för att lyckas med silverarv i trädgården så måste man hålla undan gräs som annars lätt konkurrerar ut plantan, den klarar ingen vinterfukt och den vill växa i full sol.
Om man kan ge detta till sin silverarv, ja då är det inget problem för denna sydliga växt med ursprung från Italien att klara vintrarna så långt norrut som här i Norrbotten.

Så till sist en mycket suddig bild på den första silverarven i vår trädgård innan gräsmattan slog in och kvävde de flesta perennerna:

1995
En tuva med silverarv längst ned till höger i bild.

En släkting till silverarv är fältarv, den växer vild i vår by på några få öppna och ljusa platser, även den har vi i vår trädgård.
Läs mer om vår fältarv här.



söndag 16 juli 2017

Möte med en mördarsnigel?

Inte i vår trädgård!

Helt plötsligt fanns något främmande på marken.
En ovanligt stor snigel som sakta gled fram på gruset.
Jag har aldrig sett en så stor snigel förut här i trakten, så jag petade nyfiket på den.


Den uppskattade inte när jag blev för närgången, den drog ihop sig till halva längden.


Jag passade på att fotografera lite närmare när jag ändå höll på.
Den stora snigeln var liksom på gränsen till ovanligt exotisk.
Mer än tio gånger större än våra naturligt förekommande sniglar.

Sedan så fortsatte snigeln sin väg över gruset, det gjorde jag med, och var samtidigt glad att snigeln inte fanns hemma hos oss utan hos en handelsträdgård tre mil hemifrån.
Den måste ha följt med någon sändning med växter som kommit söderifrån, för här i norr är stora besvärliga sniglar ytterst sällsynta.
Det var första gången som jag såg en sådan här i Norrbotten, men jag har hört talas om att de förekommer vid kusten.

Sådana sniglar har jag aldrig sett hos oss någonsin, och gissar att detta var en spansk skogssnigel, eller mördarsnigel som de också kallas för.

Jag stirrade odjuret i ögonen en stund.

Borde jag ha trampat på den så de inte startar en koloni i Boden nu?
Eller har de redan gjort det?

Kanske är dessa sniglar nu på väg norrut och hunnit upp till Boden nu?
Vem vet?
Kanske de tagit sikte på vår trädgård?
Men än är jag inte särskilt orolig för att mördarsniglar skall nå till oss, för det tar en ganska lång tid för en snigel att krypa tre mil.

Hoppas ändå att de långa och kalla vintrar som vi har skall ta kål på alla sådana sniglar som följer med växter söderifrån.
Några glupska sniglar vill vi ju inte ha hem till vår trädgård.


fredag 14 juli 2017

Pärlhagtorn

Crataegus x mordenensis 'Toba'
I början av juli var vår pärlhagtorn full av vita knoppar som såg ut som vita pärlor.



 Nu har knopparna öppnat sig så hela trädet står i blom. Små blomklasar med dubbla små blommor.


 Jag är både överraskad och glad för den föreställning som vår pärlhagtorn bjuder på nu.
Jag är ju glad att trädet alls överlevt en vinter här hos oss då det ofta bara anges härdigt till och med växtzon 5, men det är klart, även där är vintrarna kalla.
Nu hoppas jag bara att trädet hinner avmogna innan kylan rullar in om en dryg månad, kanske vill pärlhagtorn ha en varmare höst än den tidiga nattfrost som väntar hos oss i Brännberg?

Jag hoppas ju trädet vill blomma så här även i framtiden, men har hört talas om att just sådana träd kan blomma ett år för att sedan stå och tjura.
I alla fall här i Norrbotten.


Jag läste att pärlhagtorn är ett anspråkslöst träd, och därför köpte jag det förra året och tänkte att det skulle vara värt att testa om det ville trivas här.
Och tänk, det ville sig.
Att det sedan såldes för halva priset då gör ju inte saken sämre.

Jag hade under flera års tid sneglat på sådana träd sedan jag sett ett sådant stå i blom i en visningsträdgård. men jag hade tvekat då vi bor kallare än växtzon 5, och träden redan då var ganska dyra.

För säkerhets skull så planterade jag trädet på en något upphöjd plats för att vår pärlhagtorn inte skulle utsättas för så svår vinterfukt och för att tjälen skulle släppa snabbare om våren.

Jag har vattnat trädet under vår och försommar så det inte skulle torka då det ännu inte hunnit utveckla så stort rotsystem.




 Jag flyttade undan en liten hänglärk som stått på denna plats tidigare, för att få ett större träd invid vår uteplats.

Trädet ska få små röda nyponliknande bär om hösten, så det kanske blir en prydnad även då?
Kanske små röda bär då blir en tröst för själen i november då trädgården är som tråkigast.